Kvarnforsen på hösten vid lågvatten.
Åren 1948-57 undersökte Ernst Manker, på
uppdrag av Nordiska Museet, förekomsten av
fångstgropar i fjäll- och skogstrakterna.
I Dikanäs-trakten inventerade Manker de
fångstgropar som finns intill Kvarnforsen, ca 3 km
söder om Dikanäs, vid Kvarnforsen.
Någon
åldersbestämning av groparna gjordes inte.
Senare C-14
analys av andra gropar inom Vilhelmina visade på att de
skulle ha anlagts redan 4400 f Kr och använts till 2800
f.Kr. Den äldre dateringen kan dock ha stor felmarginal.
Undersökningar visar på att det bedrivits en livlig
fångst i Södra Lappland från 2000 f.Kr. till 850
f.Kr. Och den äldsta dateringen av renben från
fångstgropar har daterats till 2000-1600 f.Kr.
En stor
mängd fångstgropar i skogslandet har visat sig
innehålla betydligt mera ben av älg än av
vildren.
Ca 5000 fångstgropar är kända i
Västerbottens län. Huvudsakligen finns de i inlandet.
Ett mindre antal finns i fjällen och antas ha använts
för vildrensfångst.
Men i förhistorisk tid gick
trädgränsen på högre nivå än nu.
Nuvarande "fjällgropar" kan därför ha legat i
skogsland.
Groparna anlades i rader för att spärra
vandringsstråk. Mellan groparna stängsel i form av
rishögar eller slanor mellan träden.
Från vänster: Vanlig grop, Spetsbottning, Övertäckt grop ovanifrån.
Gropen kunde ha
olika utformning och kunde ha träskoning för att hindra
väggarna att rasa in. Den för djuren plågsammaste
formen var spetsbottningen , där djuret fick benen
hopklämda i botten.
Karta över fångstgroparna vid Kvarnforsen
Groparna täcktes vanligen med slanor över vilka ris
och mossa lades. Även vippbara lock kan ha förekommit.
Vintertid kunde givetvis snö användas som
kamouflering.
| 
